Kullagård – Åskloster: Vi kom i mål!

Slutspurt! Sista dagen och nog var vi rätt trötta nu, men visst vore det kul att komma fram? Vi satsade därför på att paddla mellan Kullagård (Veddige) och Åskloster. Eller rättare sagt, grabbarna paddlade, jag körde nu följebilen.

Först ville vi hitta en bra plats att lägga i, och det var inte helt enkelt. Vi ville ju slippa lyften runt Kullagårds kraftstation, men var fanns det möjlighet att komma intill med bil och kärra, utan att det var sankmark omkring eller för den delen vertikala branter ner till vattnet. Efter mycket letande, så hittade vi en plats där en sympatisk bonde lät oss låna sin kohage.

Dagens maträtt var ravioli, som vi nu äntligen fick sluka med liv och lust. Det dröjde ju en del innan vi hittat platsen. Å andra sidan var vi rätt välförsedda med choklad, så någon svält hann det aldrig bli tal om.

Kullagård verkar vara en plats med en hel del vacker natur, så det kanske kan vara värt att stanna lite längre någon annan gång. Men vi var angelägna om att komma igång med paddlandet efter maten.

Det hade gått att lägga i kanoter från andra stranden också, om man likt laxfiskarna parkerade vid reningsverket. Men det blev längre att bära och hade inte varit något kul ställe att äta på. Nu var de dock på väg.

Åsby (eller var det Kållerado)

Sträckan bjuder på precis en fors, efter gamla bron i Åsby. Med bilen åkte jag i förväg och rekognoserade den. Vid bron stod två laxfiskare, som kunde berätta att nog var forsen paddelbar alltid. Först och främst så hade det kommit en galning och åkt den uppströms i full fart på en vattenskoter för ett par veckor sedan. Med tanke på att där fanns en del sten, så hade han haft en stor portion tur. För det andra så gick nu viskan med 35 kubikmeter per sekund. Mer än dubbelt så mycket som det brukar vara i Juli. Sånt har man koll på, om man är laxfiskare.

Om man paddlar in under brospannet näst längst till höger och sedan håller sig i mitten av högra halvan, så bedömde jag att risken för sten var minst.

Med mitt ännu inte helt återställda ben, så hann jag inte upp på bron för att fota dem på väg ner för forsen. Så här ser den i vart fall ut.

Rester av en ännu äldre bro utgör små öar i forsen, men innan man kommer dit, så hade grabbarna lite möda att hålla sig upprätt. Den starka strömmen gjorde det svårstyrt, men roligt. Jakob jämförde det med Kållerado på Liseberg. I vart fall så blev man lika blöt av det skvättande vattnet.

Sjökänsla på väg mot målet

Nu följde de lugnaste kilometerna på hela paddeläventyret. Från Åsbro och framåt, så flyter Viskan lugn och bred.

Här paddlade grabbarna förbi en fiskare som flöt med strömmen i något slags märklig kombination av flotte och fåtölj. Tyvärr fick vi inte honom på bild. Jag såg honom i fjärran när jag mötte grabbarna strax uppströms Nyebro.

Nyebro

Efter att ha ropat uppmuntrande att de snart skulle vara framme, så slängde jag mig snabbt in i bilen och mötte dem vid Nyebro, mindre än 100 meter från motorvägen (E20).

Slutmålet Åskloster

När man paddlat under E20, så ser man Ringhals (eller är det Värö bruk?). I vart fall är man då nästan framme.

Jag hastade före grabbarna till gamla E20-bron i Åskloster, för att dirigera dem rätt. Viskan delar sig här i två armar, som ett litet minidelta, och det är bäst upptagsplats i den vänstra, sett ur paddlarens vinkel.

Där finns både brygga och en alldeles perfekt grässtrand, på höger sida intill parkeringen.

Tack Viskan för den här gången

Nu återstod att fira att man kommit fram. Jakob firade rejält.

(Jakob badar)

Därefter blev det att för sista gången packa ihop alla grejer, last koffert och kärra och så åka hem till Herrljunga. För att ta sig genom slussen och ut på Kattegatt lockade inte.

Tack alla som gjort detta möjligt

Allra sist vill jag rikta ett stort tack till alla som vi fått utnyttja på ett eller annat sätt:

• Tack Vänersborgs Scoutkår, för billig hyra av kajakerna och annan hjälp. Speciellt Göran T!
• Tack alla jag fått rådfråga. Borås Turistbyrå ansträngde sig verkligen att hitta information. På Rydboholms Wärdshus fick vi också värdefulla tips.
• Tack morbror Conny, för lån av filtbeklädda brädor att transportera kajakerna på.
• Tack kusin Jonas för hjälp med transport första dagen.
• Tack syster Anna-Lena för transporthjälp, uppmuntran och logi.
• Tack Anders för goda hamburgare. Bäst av allt dessa dagar var att ditt öga klarade sig så väl!
• Tack mamma/mormor för transporthjälp.
• Tack kusin Urban och Sofia, för lammburgare, gemenskap, logi och transporthjälp.
• Tack syster Bitte och systerdotter Hanna, som räddade mig i nöden i Hökerum, och i övrigt betytt massor den här sommaren!
• Tack David och Jakob, att ni verkar tycka om er gamla morbror och ville följa med på vårt lilla äventyr. Och låter mig hänga ut er på det här sättet till världens beskådan.
• Tack till dig som läser detta. Jag hoppas det blir till nytta för någon som planerar liknande paddelturer. Kommentera gärna om du själv har paddlat Viskan eller kan bidra med andra uppgifter till hjälp för den som planerar.

Som alltid, störst tack till Gud som skapat det fantastiska vi fått uppleva!

Mitt bloggande om att paddla på Viskan är härmed fullbordat. Om inga nya uppseendeväckande saker inträffar.

Björketorp – Horred: Nu hoppar vi lite

Sista dagen och ändrade planer. Från början hade vi tänkt lägga i kajakern i Skene och sedan paddla så långt vi hinner. Vi ville dock inte riktigt ta kusin Urbans tid i anspråk så mycket. De hade att göra inför O-ringen, dit de skulle åka nästa dag. Ursprungsplanen byggde på att Urban och hans fru Sofia skulle kunna vara stand by, och komma med kärran när vi ringde och berättade var vi var.

Nu gjorde vi i stället upp att de skulle köra bilen och kärran mellan Björketorp och Horred, och sedan skulle jag bli följebilsförare igen. Resultatet blev att vi kom att hoppa över ett par sträckor. Jag skriver lite om dem som PS på slutet av detta  inlägg. Här vill jag främst berätta om dagens första halva, den där jag var med och paddlade.

Björketorp – Sundholmen

Vi la i kanoterna i en kohage intill Östragårdsvägen (Map/Streetview). Trots att han inte lyckades övertala oss paddla ner till Viskan via Surtan ;-), så visade Urban inga ledsna miner, utan hjälpte till med liv och lust.

Eftersom de behövde två bilar, så kom snart också Sofia till platsen, men då var det mesta jobbet gjort.

Tyvärr hade min kamera inte tagit laddning, så det blev inte så mycket fotat från den här sträckan. Större delen av den var lugn och vi lade märke till var att Viskan var rätt grumlig. Ett resultat av övergödningen trodde jag, men har nu läst att det blir så när det regnat mycket och vattenflödet ökar. Det säger expertisen, med andra ord laxfiskarna, som tydligen diskuterar detta hela tiden.

Viskan är nästan hela vägen omgiven av träd, som tyvärr ibland draperas med plast från böndernas ensilagebalar. An närheten till vägen märks inte mycket, eftersom flodbankarna är rätt höga. Det erbjuds heller inte så många bra platser att stanna, om man nu skulle vilja göra det.

Vi tog oss utan större problem nerför en fors jämte Kattunga. Den inleds med en liten ö, som man bäst tar sig förbi på vänster sida. Jag tog dock höger och fick skuffa lite innan jag kom fram. Forsen hade en del sten, men de borde inte vara något olösligt problem ens vid normalt vattenstånd. För mig var utmaning mest att hålla mig på rätt köl i den strida strömmen.

Den här sträckan flöt Viskan på med ganska så bra fart, men någon mer egentlig forspaddling blev det inte, även om det syns en aning mer vitt vatten på Google maps.

Lyft i Sundholmen

När du passerat under en uppsättning kraftiga elledningar, så är det dags att börja vara uppmärksam. Nu är det bara drygt 300 meter tills det är dags att lyfta (för de allra flesta), förbi forsen vid Sundholmen. Den är mycket stenig, och stenarna är stora. De var heller inte lätta att rekognosera, varken nu eller när jag var ute med bilen ett par veckor tidigare.

Den obotlige optimisten David trodde dock att det fanns en liten farled längst till vänster, som han hade fått försöka sig på om vi inte hade lånade kajaker. Marginalen för fel var dock bara några centimeter, kunde vi enas om.

Till höger på bilden syns en sten, om man tar till vänster om den och håller sig till vänster, nästan intill kanten, så kunde det alltså gå, trodde David.

Hur som helst så lyfte vi. Det saknades markerade upptagsplatser och några riktigt bra sådana hittade vi inte heller. Med viss möda tog jag mig ur kajaken i början av trädgården för Brosäters Bed and Breakfast. Grabbarna tog upp sina lite längre fram, och deras plats var nog bättre. Det viktigaste här var att inte komma så nära forsen att man drogs ned i den mot sin vilja.

Vi lånade i vart fall trädgården för att dra upp våra kanoter.

Jag började ordna med kärrorna och grabbarna gick i förväg och letade efter en iläggsplats. Några helt naturliga gick inte att hitta. Vi kanske borde ha frågat de som jobbade här, de borde nog veta? Men grabbarna hade frågat om vi fick låna en trädgård lite längre ner, så det körde vi på. Vi fick i vart fall dra kanoterna ca 150 meter.

Här drabbades vi av dagens enda regndroppar, men de var få.

Funderar du på att paddla här själv, så kan det vara värt att rekognosera ilägget bättre. Där vi lade i, så var det branta kanter.

Sundholmen – Horred

Dags så för den allra sista sträckan för mig att paddla, den dryga kilometern från Sundholmen till Horred. Själva paddlingen här var ungefär som före lyftet. Det som tillkom var en begynnande hunger, för nu led det mot lunchtid, och lite vemod. Snart skulle det ju vara färdigpaddlat för mig.

Å andra sidan skulle grabbarna då slippa ha mig som bromskloss.

Om vårt upptag kan det sägas två saker:

1. Vi missade en betydligt bättre upptagsplats, strax före Horred. Vill du duplicera vårt upplägg med ett lyft förbi den förmodat tråkiga sträckan mellan Horred och Veddige (se nästa inlägg), så använd den här platsen. Perfekta stränder för upptag finns där, och en liten väg fram till dem.
2. Vår respekt för forsen vid Istorpsvägen var kanske överdriven. Mer om det i ett PS på slutet.

Sofia och Urban hade i vart fall hittat en plats där vi kunde ta upp kajakerna, strax före forsen till höger. Det var tur för oss att de markerat den, för här är strandkanterna annars höga och nästan lodräta. I vart fall så såg vi deras markering och bilen hade de parkerat vid återvinningsstationen bara ett par hundra meter bort, på Vikavägen.

Från början hade vi trott att den skulle kunna parkeras på andra sidan, precis intill Viskan. Det gick dock inte.

Om upptaget kan sägas två saker. Först var det en utmaning att komma intill. Nackdelen med att gå iland på höger sida före forsen, visade sig vara att där strömmade vattnet mycket snabbt. Risk fanns för att dras ner i forsen mot sin vilja.Upptagsplatsen i sig var användbar, och den bästa Urban och Sofia kunde ha hittat enligt vår överenskommelse, men det var en hel del slit att få upp kajakerna för branten.

I vart fall så gick det bra, bara man aktade sig för koskit och brännässlor. Hade David dessutom sett sig för och kört fram och vänt längre in på vägen , så hade det gått som en dans att komma ut med kärran.

Vi struntade i Veselången

Tanken med att lyfta i Horred var att slippa två saker.

1. Veselången. Ok för att det bara är en sjö vid kraftig vårflod numera, men Viskan är här rak, bred och flyter långsamt genom (vad vi antog vara) ett relativt monotont landskap.
2. I Veddige skulle det bli ytterligare lyft, förbi forsar och kraftstationen vid Kullagård. Vår enda rekognosering var dock Google Maps, så detta är en gissning.

Jag tror vi prioriterade rätt, när vi i stället satsade på att komma fram till Åskloster från Veddige, vilket jag berättar om i nästa inlägg.

P.S. Forsen i Horred

Skulle man kunna paddla forsen i Horred?

Jag avskräcktes av att den på kartan såg ut att inledas med en fördämning. Lägg märke till den vita raka kanten som inleder forsen på satellitbilden nedan. Men jag har också markerat med ett magentafärgat kryss var vi tog upp våra kajaker, samt en gul pil utmed vad jag tror är en paddelbar väg.

Det finns två fördelar med vänsterkanten.

1. Det är lättare att ta rätt innan forsen börjar. Här strömmar vattnet inte alls lika snabbt som på höger sida.
2. Själva fallet av den gamla fördämningen är ganska lågt till vänster. Troligen möjligt att klara av.

Hur mycket sten som sedan följer är svårt att bedöma. Jag filmade forsen om någon vill göra en egen bedömning.

P.S. 2 Skene – Björketorp: Info för dig som planerar att paddla sträckan

Vi hoppade alltså över sträckan mellan Skene och Björketorp. Så här beskrevs den på en ännu inte nedsläckt, men gammal webbplats, för en firma som hyr ut kanoter:

Denna sträcka (Skene-Berghem) ner till lägerplatsen vid Berghem bjuder på två forsar som är farbara vid normalt vattenstånd och ett lyft på 300 m vid en kraftstation. — Sträckan (Berghem-Sundholmen) har fyra kortare forsar och ett lyft vid en gammal kraftstation på 200 m.

Eftersom de har en liten annorlunda etappindelning, så har jag försökt lägga pussel ihop med vad jag kan utläsa från denna och andra källor. Enligt webbplatsen vattenkraft.info, så finns det inga kraftverk som är i bruk mellan Skene (Kungsfors) och Veddige (Kullagård). Mellan Björketorp och Sundholmen, så fanns det bara en egentlig fors, när vi paddlade, så de andra tre måste ligga uppströms Björketorp.

Om jag lägger ihop informationen, så blir summan så här:

• Bolaget lägger antagligen i sina kanoter ovanför Kungsfors. Där är lyftet enligt deras beskrivning 300 meter. Någon annan kraftstation hittar jag nämligen inte.
• Ner till Berghem är det två forsar, normal paddelbara. Jag skulle tro att det är vad man ser på den här kartan efter Örbyvägen, och 200 meter därpå.
• Sedan finns det något märkligt vitt vatten som verkar vara ett utlopp från ett reningsverk, nära Hedbovägen. Fortfarande i Skene. Jag vet inte om detta påverkar paddlingen.
• Sedan är det inga fler forsar före Berghem.
• Vid Berghem ansluter Slottsån. Uppströms i den ligger ett kraftverket Hulta, men det påverkar ju inte paddlingen på Viskan. Men det ser vackert ut.
• (Jag skulle tro att den ovan omtalade lägerplatsen är någonstans här.)
• Strax efter Slottsåns anslutning finns det lite vitt vatten, som ser paddelbart ut. (Fors 1 av 4 efter Berghem?)
• Vid Viskalund finns det en fors till. Svårbedömd paddelbarhet om man bara tittar på Google maps. (2 av 4)
• Med start vid bron i Bergvik (Lekvad) finns en fors som syns bra i StreetView. Här finns också rester av en gammal industribyggnad, som är den ovan nämnda ”gamla kraftstationen”, där det blir ett lyft på 200 meter. Men jag tyckte forsen såg paddelbar ut, när vi rekognoserade inför trippen. (Så här beskrivs miljön av Destination Viskan (PDF):  ”I Lekvads naturreservat utanför Berghem forsar Viskan fram genom en ravin. Ån har skurit sig igenom lager av lerjord och skapat branta sluttningar och på vissa ställen kan man se spår av skred.”)
• Innanför Kronogården, mellan Gunntorp och Desarehult, finns en mycket liten fors. Om det ens är värt att kalla en fors. För räkningens skull tar jag med den (3 av 4). Jag kan inte tänka mig att man inta kan paddla den.
• (Den fjärde forsen berättade jag om ovan. Den kom ju efter Björketorp.)

Om forsarna faktiskt är paddelbara, så vore detta en rolig sträcka att paddla, som borde funka bra som dagsetapp. Annars – och med mitt dåliga ben ville vi inte chansa – så är det en lång rad av lyft och indelningen i två dagsetapper låter då klokt.

 

Rydal – Kinna, en kort lättpaddlad etapp

Tredje dagen, tredje etappen: Nedströms Rydals kraftstation till dämmet ovanför Kinnas första kraftstation, Stämmemad.

(Stigen till iläggsplatsen i Google Streetview.)

Precis efter att vi lagt i kajakerna var det ganska strömt, men långt ifrån någon forspaddling. Sträckan bjöd på en och annan sten under vattenytan, men var i allt väsentligt lättpaddlad.

Det här var också en kort etapp, som vi paddlade på en dryg timma, utan att på något vis förta oss. David ägnade sig till stor del åt att preja sin bror, som dock just här klarar sig undan.

Men här blev Jakob petad ur kurs. (En viss hämnd infann sig senare.)

De första kilometerna gick genom jordbrukslandskap, med lite skog i bakgrunden som på bilden ovan. Här fanns en del bryggor och uppdragna småbåtar, men ingen gjorde oss sällskap på vattnet. De sista tre kilometerna omgavs vi mest av skog på vänster sida. Höger sida har åkermark, som inte syns. Flodbankarna är för höga, så det känns som skog på alla sidor.

Här fick jag grabbarna att låta mig paddla förbi dem, så jag kunde ta lite bättre kort.

Strax efter att jag tagit korten ringde telefonen. Systern behövde guidas de sista svängarna till upptagsplatsen. (Leta efter vägskylten ”Stämmemad” på Mor Kerstins väg, stanna bakom den på höger sida.)

Upptag

Jodå, systern och modern hittade och stod beredda att ta emot. Det här kortet tog Anna på Jakob, när han gled mot land.

Titta noga på kortet ovan, så ser du att också jag har kameran framme. Så här blev mitt kort.

(Man kan se en liten skymt av mamma bakom skylten, böjd över Davids kajak.)

Så fick jag alltså till slut paddlat en hel dag. Träningsvärk i axlarna av paddlingen, i baken av allt hoppande på ett ben, värk i handlederna av kryckorna, stelhet i kroppen överallt. Så känns framgång!

Övernattning i Fotskäl

Enda dagen där jag hade paddlat alla sträckor var nu över. Eller nja. Klockan var ju bara 6, så det var väl inte dags att sova direkt. Logi och frukost, samt lite transporthjälp hade utlovats av kusin Urban, med familj, i Fotskäl. Det var närmaste släktingen. Kajakerna spändes fast på kärran, vi sa tack till mamma/mormor och syster/moster och ställde GPS:en min N9:a på Fotskäl.

Efter dusch och uppfräschning bjöd Urban på grillade lammburgare, med kött från den egna gården, Gångemad.Tyvärr tillät inte mitt ben någon promenad ner till fårhagen. Det får bli en annan gång.

Fast mest underhölls vi av minstingen, världshistoriens mest energiska grabb, Einar. Som bland annat visade sina ”vintage” videospel och Pokemon för en obeskrivligt tålmodig Jakob.

Urban gjorde också tappra försök att ändra våra planer till att paddla Surtan, ner från Fotskäl till Viskan. Nu kom våra planer för nästa dag att ändras i alla fall, fast på ett annat sätt. Jag berättar om det i nästa inlägg.

PS Alternativ planering

Låt mig skriva ett litet PS om hur vi inte gjorde, men som någon annan kanske skulle vilja göra.

Skulle du vilja göra ett lyft utan bil förbi Kinnas tre kraftstationer, så blir det ett par kilometer att gå. Under vår rekognosering hade vi hittat en potentiell plats att lägga i kajakerna, men som vår
planering föll sig, så använde vi aldrig det stället.

Så här tror jag alltså att ett lyft skulle kunna gå till.

Jag har inte dragit gult streck över gatunamnet på Turbingatan på slutet, så du ska kunna se det. Jag har också markerat hur långt man skulle kunna komma med en följebil.

Skulle du välja att göra det här lyftet, så kan man sedan paddla till kraftverket Kungsfors, precis när man kommit in i  Skene, och strax efter att biflödet Häggån har anslutit. Från början hade vi tänkt lägga i kanoterna precis nedströms Kungsfors vår fjärde och sista dag, men som jag skrev ovan, så blev det ändrade planer. Jag har heller inte tagit reda på exakt var man enklast lägger i kanoterna efter Kungsfors, men arrangörer av kanotturerer skriver att det är så de brukar göra (om jag fatta dem rätt).

PS 2: Trickpaddling i Stämmemad

Som en kuriosa kan jag nämna att den enda fors de riktigt avancerade paddlarna verkar gilla utmed Viskan, är den konstgjorda lekvalsen vid Stämmemad.

Både jag och grabbarna gillar (enklare) forsar, men den här dagen så såg paddlingen alltså mest ut så här.

 

Stillsam paddling från Seglora till Rydal

Torra kläder, fyllda magar, en stunds vila i skön natur och besked att min svåger var på väg till Mölndals sjukhus för ögonoperation, som gav anledning till viss tillförsikt. Dags att fortsätta paddla, med andra ord.

Farväl till Seglora

Jag skrev i förra inlägget att man inte kan rulla kanoter förbi det korta lyftet i Seglora. På bilden nedan, så syns de bara sista metrarna, men innan dess är det upp och ner över stenhällar som gäller.

Som synes har jag tagit kortet sittandes ute i vattnet. Med mitt dåliga ben, så kunde jag inte bära några kajaker, och när grabbarna gick att hämta den andra tråcklade jag mig ner i min, hoppade och knuffade mig loss från sandstranden och paddla ut några meter för att skoja med dem. Den högra vaden var fortfarande dubbelt så tjock som den vänstra, men så här dags kunde jag halta mig fram korta sträckor.

Först hade vi gjort upp att bilen skulle möta oss i Rydal, eftersom det lyftet är längre, men med svågern på väg till ögonoperation och mitt ben på bättringsvägen, så bestämde jag mig för att genomföra lyftet och paddla vidare till Kinna.

Vi passerade Seglora kyrka och efter den, så såg vi den sista och ”kulturhistoriskt intressanta” stenbron  i Seglora (Eniros flygbild, Google Streetview). (Jo, jag gillar gamla stenbroar om någon undrar.)

Intill bron ligger Seglora campingplats. Där finns det kanoter att hyra, för dem som vill paddla runt främst Seglora. Precis intill bygdegården finns en iläggsplats i form av en liten ränna och brygga. Vi vinkade på en pappa, tillsammans med sina två barn, som höll på att lägga i en kanot. (Eller var han morbror som jag?)

Våtmarker

Efter Seglora kommer en större våtmark. Viskan slingrar sig stilla i stora bågar. Jämfört med fågelvägen paddlar man säkert den dubbla sträckan. Det här var inte den roligaste sträckan, eftersom man mest bara såg hög vass. (Därmed inte sagt att den var tråkig. Det är alltid kul att paddla.)

Så mycket mer att fota fanns dock inte på sträckan. Om man inte ville ta det extremt lugnt och hitta smådetaljer. Det fotointresset har dock inte grabbarna, så vi paddlade på.

På ett ställe gör Viskan en extra lång båge, som bildar en liten ö. För att du ska slippa paddla det onödigt långa varvet, så har det satts ut en skylt som pekar dig åt vänster. Hur grabbarna tänkte vet jag inte, för de tog först vänster, men började sedan paddla medsols runt ön.

Det kunde ha gett mig 500 meters försprång, men de märkte sitt misstag när de såg mig paddla åt andra hållet bakom dem.

Ett tips: Stora hålsjön

Strax före Rydal, så kan man paddla uppströms någon kilometer till Stora Hålsjön. Där finns det badplatser och lägerplatser, för den som vill övernatta med tält.

Vi fortsatte dock rakt mot Rydal. Nu går Eniro också över till lågupplösta flygbilder, så härifrån och framåt syns detaljer bäst i Google maps.

Lyftet i Rydal

Kraftstation = tvärstopp.

Fördämningen och rännan till kraftverket syns dessutom utmärkt i Google Streetview. Jag fotade hellre Davids bak(?)

Precis som i Seglora fanns det hör turistinformation till oss paddlare, med information om museum, värdshus, kraftstation, badplatser och naturstigar.

Allt sådant var dock bortkastat på oss idag. Vi åt mellanmål ur medhavd matsäck och genomförde sedan bara lyftet. Jag har ritat en egen karta över hur vi gjorde det, fast så svårt att hitta är det inte. Vi följde de utmärkta markeringarna.

Lyftet är drygt 500 meter långt.

Min syster och mamma hade nu lämnat av svågern på sjukhuset, och tog den här vägen upp från Mölndal. Under tiden vi höll på att leta efter rätt väg att flytta kanoterna, så kom de fram och hittade oss. Min (ganska) gamla mamma tyckte det verkade roligt och började dra iväg med Jakobs kajak. Nu fastnade hon inte på bild, men väl (ryggen på) systern, som avlöste henne efter några meter.

Eftersom det blev så få paddelbilder, får jag väl ta ett par till från lyftet.

Så här dags var mitt ben faktiskt bra nog, så jag kunde linka fram utan kryckor. Jag höll däremot på att ta fram platsen för upptaget i Kinna på Google maps på min Android-platta, under tiden som de andra drog kajakerna.

Min bil och kärran stod så här långt kvar i Svaneholm. Anna och mamma skulle alltså åka dit, köra tillbaka igen till Kinna och sedan därifrån tillbaka till Borås. Lite åbäkigt blev det för dem alltså.

Sista etappen för dagen, till Kinna, spar jag till nästa inlägg.

Jag avslutar i stället med en bild på Seglora kyrka.

Svaneholm – Seglora, en härlig etapp

Tredje dagens paddling bjöd på perfekt väder. Solen sken mest hela tiden och inte en droppe regn föll på hela dagen. Själv kände jag mig lite bättre i benet, även om jag inte alls kunde stå på det ännu. Det här kom att bli den enda dag som jag paddlade hela sträckan. Slutmålet var Kinna, men jag delar upp bloggandet efter dagens tre etapper.

Starten i Svaneholm

Vi hade fått tips om två möjliga platser att lägga i kanoterna. Den första ligger ett par hundra meter efter gummifabriken, men den ratade vi av två skäl.

• Dels hade vi hört att den inte var lika bra.
• Dels var det lättare att beskriva läget på den andra för min syster, som skulle hämta bilen och kärran och köra den till Kinnaström.

Vi startade bredvid tennisplanen i Svaneholm. (Eniro har åter bästa flygbilden, Men Google Streetview visar platsen som den syns från vägen).

Ilägg tog några extra minuter, för den här dagen gällde det att smörja sig med solskyddsmedel, vilket en av oss missade på sina bara axlar. Innan dagen var slut var de betänkligt röda.

(Kom ihåg att alla bilder kan ses i högre upplösning om du klickar på dem.)

En av svårigheterna med att paddla Hallands vattendrag, är att de mest hela tiden har höga kanter som gör i och urstigning svårt. Med tanke på mitt ben var vi i extra stort behov av att komma enkelt fram till vattnet. Men här var det inga som helst problem.

Nu kunde jag linka några steg åt gången, men för säkerhets skull fick kryckan följa med idag också.

En skön sträcka att paddla

Först är det någon kilometer innan man lämnat Svaneholms bebyggelse bakom sig, men därefter går Viskan genom vacker natur eller jordbruksbygd hela vägen till Seglora. Större delen av sträckan är man också hjälpt av en ganska så stark ström. Just när vi paddlade, med extra högt vattenstånd, så var den antagligen extra stark.

Jakob lånade kameran när Viskan gjort sin sista sväng efter Svaneholm och sedan blir ganska så rak hela vägen fram till Viskadalens Folkhögskola. Han tyckte jag borde vara med på några bilder också.

På bilden ser man också att vi den här dagen hade våra kärror fastsurrade på kajakerna. Vi räknade med två lyft (Seglora och Rydal).

Lite äventyrligheter

En del av sträckan här, så går Viskan genom ett naturreservat. Ungefär när det började, så stötte vi på ett väldigt träd som blockerade vad vi först trodde var hela bredden. Just här blev vattnet mycket strömt, nästan som en regelrätt fors. Så trädet hindrade oss att paddla den, vilket skulle ha varit extra kul. (På Eniros flygfoto, så ser man vitt vatten på två ställen, men det är svårt att placera trädet helt exakt i förhållande till det. När vi paddlade, så var vattenståndet högre och inte så värst vitt.)

Strömmen gjorde det också ganska tufft att över huvud taget kolla läget, men David som paddlade först såg en liten strimma av hopp. Längst till vänster gick en grund, S-formad liten vattenslinga runt trädet, nästan som en bäck.

Men att manövrera kajaken perfekt i den strida strömmen visade sig nästan omöjligt. David fastnade och försökte först en bra stund skuffa sig fram, utan framgång.

Det blev ingen annan råd än att blöta fötterna, men även om vattnet var kallt, så var det en varm, solig dag och fin sandig botten.
När David dragit sin tomma kajak runt hindret, så servade han mig och Jakob i så vi slapp kliva ur.

Efter hindret följde roligt, forsande vatten. Men där fanns också en hel del sten. Återigen var det lätt att glida över dem på grund av det höga vattenståndet. Normalt krävs det nog mer jobb att undvika krockar med dem. Den här dagen skrapade jag bara botten lite granna.

Över huvud taget är Viskan rik på sten. Inte bara den här dagen, utan på i stort sett alla sträckor, så kan det när som helst dyka upp stenar i vattnet eller grenar och gamla stolpar från raserade bryggor. Man förstår varför Viskan aldrig blivit en farled för transport- eller fritidsbåtar!

Nära att kapsejsa

Ett hundratal meter längre fram tilltog strömmen på nytt. Och ännu ett träd hade ramlat i Viskan. Men det här trädet blockerade bara till ca 2/3. Man kunde ta sig runt, eller rättare sagt, grabbarna som såg mina bekymmer och började styra åt vänster i tid, kunde det. Jag drogs in i strömmen, och hur frenetiskt jag än paddlade på höger sida, så vägrade kajakeländet att svänga! Frontalkrock med trädstammen följde.

Jag försökte ta tag i den och dra mig åt vänster, bara med resultat att jag höll på att välta åt vänster. Jag hann för min inre syn redan se hur jobbigt det skulle bli att ta vara på mig, vattenfylld kajak och alla grejor, även om de låg i vattentäta påsar. Förtvivlat slog jag dock i paddeln på vänster sida och lyckades häva kapsejsningen, även om relingen hamnat en bra bit under vattenytan. EFtersom dagen var varm paddlade vi utan några kapell, så jag blev ordentligt blöt.

Vilken tur att det var en varm, solig dag.

Vid Viskadalens folkhögskola

Nu tittade solen fram på allvar. Och den mest vältränade av oss, David, passade på att glida bekvämt i solskenet. Att hålla mitt makliga tempo var inte så svårt för honom.P

Precis bakom folkhögskolan gled vi under en liten, men vacker stenbro.

Hör finns det skyltar som rekommenderar att man tar upp kanoterna och bär dem runt. På Eniros flygbild ser man vitt vatten, men jag skulle tro att man kan paddla här också vid normalt vattenstånd. Bara man noga passar på stenarna!

Efter folkhögskolan så blir Viskan lugnare, och omges till stor del av höga vass- och gräsbevuxna kanter. Stenbron utgjorde sista chansen att ta rast, men vi höll en hyfsat god fart och behövde inte tänka på något sådant.

Sträckan i sin helhet, den längsta etappen under dagen, tog ungefär två timmar att paddla.

Seglora

När vi närmade oss Seglora ringde min syster, som skulle flytta följebilen. Akut ögonoperation av min svåger hade beslutats, och han behövde köras till Mölndals lasarett. Kanske krävdes det ändrade planer. Under tiden vi talades vid, så paddlade grabbarna i vart fall ifrån mig.

(Viktigaste saken som hände under dagen: Operationen utfördes med framgång, och synen kommer bli återställd i vart fall till 90 %)

Först går Viskan under en betongbro för gamla 41:an (Varbergsvägen) (Streetview). Men därefter kommer den första av de gamla vackra stenbroarna, som Seglora är berömt för. Bilister som kör över bron ser dock mest asfalt, och den enda goda egenskapen för dem är väl att man kan ta sig till Viared den vägen! Vad vi såg var detta:

Från bron är det mindre än 150 meter till en man måste göra ett lyft. Man hör dånet av forsen i god tid, men det blir ganska strömt när man närmar sig.

För allt i världen, håll till vänster när du närmar dig forsen! Annars hamnar du i den här forsen mot din vilja.

Jag skulle bara ge mig på forsen med en extremt stryktålig kanot och ordentlig hjälm. En upptagsplats fanns markerad på vänster sida, där man kunde dra upp kajakerna över en sandbank. Där fanns också en regelrätt informationstavla för turister om byggnader, broar, naturen och annat en turist kan tänkas vilja veta om Seglora.

Det kan tilläggas att lyftet här är ganska kort, men man kan inte använda några kärror. Det går över en kulle och stenar.

Men framförallt är det en perfekt rastplats. Vi passade på att äta middag. Jag passade på att byta till torra kläder.

En afton i Rydboholm (vem drog ur proppen?)

Andra paddeldagen förde oss alltså till Rydboholm. Där tog vi in på Wärdshuset, vilket var en angenäm upplevelse. Där finns café, restaurang och Bed and Breakfast. För att vara det sistnämnda, så var servicen och standarden god.

Grabbarna åt oxhjärpar och jag fick en gigantisk portion grekisk sallad.

Av personalen fick vi ett värdefullt tips om var vi kunde lägga i kajakerna nästa morgon, så efter att vi duschat och ätit, så gav vi oss ut att kolla tipset. Det visade sig vara ett bra tips! (Se nästa inlägg.)

På väg in i Svaneholm, så såg David, vars passion är klättring, att vid infarten till Svaneholm finns det fantastiska klätterklippor. Vad jag hört är de bättre än de mer kända klätterklipporna i Seglora. Kanske kommer grabbarna återvända för klättringens skull?

Vem drog ur proppen?

Nu hade vi ett par timmar kvar att fördriva innan det blev sovdags. Från bilen såg vi visserligen blå får och konstiga statyer av björnar (Buddy Bears). Tydligen är bådadera uttryck för fantastisk konst och har invigts under pompa och ståt. Något som finns på Youtube. (Invigning av fåren. Invigning av björnarna.) För oss som inte hört talas om detta innan, kändes det mer konstigt än konstnärligt.

Jag hade hört att den konstgjorda sjön Storsjön var nästan torrlagd. Det vore kanske något att se? (Eniro) Och lite fascinerande var det allt, även om vi inte såg de gamla torpen, vars grunder normalt ligger 10 meter under vattenytan.

För alla icke-boråsare kan jag berätta att Storsjön är ett extra vattenmagasin för kraftverket i Viskafors. Den skapades genom att man dämde upp och på så vis slog ihop flera små sjöar till en större. Bönderna vars mark lades under vatten fick helt sonika flytta på sig! En utloppstunnel sprängdes genom berget och det var för sin tid avancerad ingenjörskonst.

Om detta, jättegrytor och annat sevärt i området och hur det idag är ett rekreationsområde med bad, fiske och motionsspår, kan man läsa i en broschyr från Borås stad (PDF).

Som gammal Viaredsbo har jag dessutom en relation till Bosjön, vars vatten hamnar i Storsjön. Och inte är det ofta man får se sådant här:

Nu måste i vart fall underhåll göras av dammluckorna, vilket upprört naturvänner. Tömningen har rapporterats i de stora rikstäckande dagstidningarna och kvällstidningarna, så resultatet blev mer besök än vanligt. Jag skulle dock gissa att vi missade det allra lägsta vattenståndet och att sjön nu sakta håller på att fyllas igen.

Västnytts reportage visar mer detaljer, för den som vill se husgrunderna och höra historien.

Osdal – Rydboholm = motvind

Andra sträckan, andra dagen. Grabbarna får nu paddla vidare på egen hand. (Förstora bilden, så ser du dem.)

Till skillnad från mig, så tog de inga kort förrän jag uppmanade dem mot slutet, så den här sträckan är ganska odokumenterad. Å andra sidan är det inte så mycket speciellt att se utmed vägen, om man inte räknar varningsskyltar för att man passerar genom skjutbanor och andra rester från tiden då Borås hade ett regemente.

Tydligen tillhör området fortfarande försvarsmakten, för i princip varenda väg hade kvar sina skyltar där obehörig trafik förbjöds. Eftersom jag inte bott i Borås på snart 20 år och inte rört mig i området på minst 25, så blev jag rätt överraskad av att det fortfarande var militärt. Eller har bara ingen orkat ta ner skyltarna?

Paddlingen på sträckan bjöd bara på en enda utmaning, i form av stark motvind. Eftersom Viskan här vidgas till ganska många sjöar, så fanns det inget som hindrade vinden, utan den tog tag i kajakerna och paddlarna med full kraft.

Mina äventyr i följebilen

Jag tänkte möta grabbarna på broarna som korsar Viskan för att ta kort och filma, först vid Bråt. Men jag körde bara på vägspärrar från alla håll. Eftersom jag körde med kärra och kanske inte skulle kunna vända om vägen abrubt spärrades, så utmanade jag inte ödet till en början, utan respekterade skyltarna.

Varken Googles kartor, eller de som finns i min Nokia N9, kunde tala om ifall vägarna var spärrade. Så nu testade jag allt som såg ut att ta mig fram till Viskan, först från nordväst (gamla Varbergsvägen). Vägen fram till nästa bro var också förbjuden. Det fanns ställen där man kunde ha stannat till och gått till stranden av Viskan, men jag var fixerad på broarna.

Jag körde nu hela vägen ner till Rydboholm och tyckte att det fanns gott om vägar fram ifrån andra sidan. Men efter svängen vid den på Eniros flygbild visade men i verkligheten numera rivna gården Höjden, så stod en lastbil och lastade timmer. Tvärstopp.

Jag körde ut till den nya riksväg 41 för att ta mig ner mot Guttasjön via någon av de vägar som går från den, enligt kartorna på surfplattan. Alla var avstängda. Den sista såg ut att vara möjlig att köra, och trots att jag nu var så långt upp mot Borås att jag troligen skulle komma försent till broarna i alla fall, så chansade jag.

Efter 50 meter tog det stopp. En låst grind över vägen och ingen plats att vända med kärran.

Jag backade ner den till R41, men kunde inte backa ut och vända, eftersom varenda Boråsare var på väg att fira semester i Varberg… Jag fick koppla loss kärran och på ett ben hoppa runt den, sedan vända bilen och koppla på den igen. Fortfarande på ett ben. Livet har sina små utmaningar.

Utsiktsplats från Sörryavägen? Nej, men bra upptagsplats kanske

Nu åkte jag in på Sörryavägen. Kanske kunde jag nå Viskan från den? Eftersom jag ville möta grabbarna så långt uppströms som möjligt åkte jag först längst in på den och fortsatte (dumdristigt) där den övergick till att bli en skogsväg. Gräset slickade bilens undersida och gav ett rasslande ljud ifrån sig. Men jag räknade med att bonden också behövde vända med vagn någonstans, så att jag skulle klara mig.

Men någon bra utblick över Viskan kunde man inte få ifrån det hållet. Tillbaka mot Rydboholm.

Nu hade klockan gått och jag trodde att grabbarna skulle vara framme snart vid Rydboholms Kyrka, som var etappmålet. Trots att jag lokaliserat alla kraftverk utmed Viskan, så missade vi dammen före Rydboholm. (Det är en damm för vattenförsörjning av samhället, inte ett kraftverk.)

På Google maps är området kolsvart. Skulle det bli något lyft där? Troligen inte skrev jag i mina anteckningar, och ingen jag pratade med innan vi gav oss iväg varnade oss heller. Hade jag kollat med Eniro, så ser man däremot dammen glasklart. Ibland är Eniros kartor bättre än Googles, ibland är de sämre. Skillnaden kan vara ganska drastisk.

Det går en väg fram till dammen och den borde vi utnyttjat för att göra ett enklare lyft. Kanske från gården som ligger precis intill. Om du som läser detta själv planerar en paddeltur lik vår, så kolla upp det.

Lyftet förbi dammen

Hur som helst, så spärrade dammen vägen.

Nu gjorde grabbarna ett krångligt lyft. Jag stod med mitt onda ben nere vid kyrkan och väntade. Jag visste ju att de bara hade 200 meter kvar, men oj vad det dröjde.

Först lyfte de kajakerna över staketet på bilden ovan, därefter (ignorerande en och annan varningsskylt) bar de kanoterna till andra sidan, nerför sluttning och ut till en stenig strand. Jag orkade inte vänta, utan fick av en kyrkvaktmästare tips om att det gick en stig upp till dammen. Med mina kryckor linkade jag upp på den och mötte dem precis när de skulle lägga ut igen för att paddla de sista 200 metrarna.

Om du vill beskåda den möda de hade, så filmade jag Jakob. Det är ingen actionrulle direkt…

Lessons learned

För framtiden, om du vill paddla Viskan, så vill jag skicka med följande tips:

• Ska du hoppa över någon sträcka, så är det här en bra kandidat. Det är alltid kul att paddla, men andra sträckor var roligare.
• Om du paddlar sträckan och vill komma fram med en följebil, kolla upp noga först var du kan komma intill och inte. En cykeltur runt Bråt kan gissningsvis ge värdefulla tips.
• De 200 metrarna mellan damm och den gamla fabriken (och kraftstationen) efter kyrkan (streetview) är knappast värda omaket att paddla. Antingen tar ni upp till följebil på Sörryavägen, eller så bär ni kanoterna på stigen fram till kyrkan. Tyvärr är det för smal för kanotkärror. Å andra sidan kan ni stanna halvvägs och laga mat vid grillplatsen som ligger utmed stigen.

Långlyft

Efter att vi tagit upp kajakerna vid Rydboholms kyrka, så gjorde vi ett längre lyft. De närmaste kilometerna har nämligen flera dammar och andra lyft. Det finns en fors mellan Rydboholm och Viskafors, men den ska knappast stoppa någon, inte ens vid lågt vatten. Men däremot finns dessa:

• Kraftstationen i Rydboholm. (Eniro)
• Fördäming i Viskafors, som inte verkar ha bra platser för att lyfta och lägga i kanoter. (Eniro)
• Kraftstationen i Viskafors, Viskans kraftfullaste och med störst fallhöjd. Här verkar det inte heller finnas några bra platser för att lägga i kanoterna. (Eniro)
• En ström strax efter Viskafors, med mycket sten. (Eniro) Den skulle kanske kunna paddlas vid högt vattenstånd eller med mycket oöm kanot.
• Den gamla gummifabriken i Svaneholm. (Eniro)

Det finns också någon fors längre fram i Svaneholm som kanske kunde spökat vid lågt vatten. Men eftersom vi fick tips om en bra iläggningsplats nedanför den, så är förblev den otestad. Jag har hört att andra klarat den enkelt, dock. Nu är vi dock framme vid nästa dags paddeltur, vilket får bli ämnet för några kommande inlägg.

Fast nästa inlägg kommer handla om vårt natthärbärge i Rydboholm och en tur till den torrlagda Storsjön.

Konsten att ta en krycka genom Borås, vattenvägen

Andra dagen för vår paddling på Viskan skulle ta oss från Almenäs till Rydboholm. Här kommer beskrivningen av första delen, genom Borås. Jag själv bedömde att lyftet vid Druvefors inte skulle gå att genomföra, på grund av mitt ömmande ben, så där skulle bilen stå och vänta på oss. Resten av sträckan fick alltså grabbarna paddla ensamma.

Dagen började med att min syster, Anna-Lena, följde med som chaufför till Almenäs, där vi lånade en brygga (streetview).

Solen sken och det hotande höll sig på beskedligt avstånd. Det uppskattade vi, eftersom det här momentet är ett ev de värre att göra i regn.

Med mitt onda ben var krävdes det en hel del manövrerande att få mig på plats i kajaken. Ifall det skulle behöva göras någon oväntad landstigning, så tog vi också med en krycka.

Nu fick vi paddla en kort sväng runt udden på Almenäs, innan Viskans mynning låg framför oss. På Google Maps är den helt täckt av moln, annars hade jag kanske upptäckt den utmärkta startplatsen precis intill, från den östra sidan, längst ut på Vattenverksvägen (= Sjöbo badplats). Min barndoms badsjö är Hälasjön. Eniros satellitbild är klart bättre än Google maps över Sjöbo.

Från Almenäs till Ålgården

Från Sjöbo sommarstad, fram till SAltemads camping,så slingrar sig Viskan genom ett ganska naturskönt område. Större delen av sträckan syns ytterst lite av civilasattionen, trots att den ligger bara några meter bakom träden utmed kanten.

Här överfölls vi av två rejäla skyfall. Det första uthärdade vi under det täta lövverket ett träd intill kanten erbjöd oss.
Vi såg en familj som också de var ute och paddlade, som tog skydd inuti ett vindskydd alldeles intill. Här fanns det också folk som tältade, då området som sagt känns som vildmark, trots att det ligger nära bebyggelsen.

När regnet avtog, så paddlade vi vidare. När vi närmade oss Ålgårdsbron, så höll vi oss under grenarna vid kanten, för nu hade regnet börjat tillta igen. Systern väntade nu på bron och tog bland annat det här kortet. Det visar också hur större delen av sträckan såg ut.

Men nu kom nästa skyfall. För att få bättre skydd så åkte vi in under Ålgårdsbron och stannade där flera minuter, men min stackars syster blev dränkt av både regn och nedskvätt av alla bilar som passerade.

Kanotrännan vid Ålgårdsbron

Vid Ålgården så finns det en kanotränna. När det slutade regna, så var det dags att pröva den. Men att ta sig upp på rännan var inte enkelt. Man skulle dra sig fram, med repen på vardera sidan, men det var grunt över kanten. Efter diverse manövrerande så gick det dock. (Det blev några repor i botten…)

Jakob slet inte riktigt lika mycket, men så är han 30 kg lättare än jag också.

David körde sist, och som vanligt var det full satsning. Lägg märke till att han försöker paddla i luften!

Runt Knalleland och industriområdena före centrum

Nu följde paddling på baksidan av Knalleland. De allra första metrarna bjöd dock på lite mer natur.

Snart såg vi dock baksidan Mediamarkt, små bilverkstäder och naturen lämnades bakom för en lång stund. Vi gled under Norrbyleden, med sikte på City stormarknad och Viskastrandsgymnasiet. Baksidorna av husen var inte mycket att titta på, men nu närmade vi oss gamla Konstsilke, en fabrik byggd tvärs över Viskan.

Det var rejäl takhöjd och inga problem att paddla under. (Värmeledningarna under Ålgårdsbron tidigare var betydligt lägre.)

En lite speciell känsla var det allt att paddla under fabriken, men jag kan inte låta bli att undra varför den en gång i tiden byggdes så här. Inte var det för att utnyttja vattenkraften i alla fall.

Höjdpunkten: Borås centrum och stadsparken

En sista sväng, så skulle vi vara framme i centrum. Det tog ett tag, för min telefon ringde. Någon hade fått en faktura på min förrförra bostadsadress. Schysst att ringa, men lite surrealistiskt samtal blev det.

När jag paddlat ikapp David och Jakob, så såg vi nu vackra byggnader, i många fall från deras bästa sida. Fast Väveribolagets gamla fabrik räknas nog mer som kulturhistoria.

Och gamla Röda Kvarn var inslagen i plast.

På Röda Kvarn har jag sett såväl Bernard och Bianca, som Ben Hur. Men nu var frågan om vi skulle komma under den Stora Brogatans låga bro? Det visade sig vara enkelt, eftersom den inte alls var så låg. Knalletorget, vars kiosk var ungdomarnas ställe att hänga när jag var ung, innan Mc Donalds öppnade i andra änden på gatan, har sedan några år trappor ner mot vattnet och en gigantisk staty, Bodhy, som tydligen ibland utsätts för vissa skämt.

Efter att ha paddlat under Lilla Brogatans större bro, så var vi framme i stadsparken. Ända sedan Ålgården hade vi haft bra väder. Nu var det strålande sol, vilket gjorde paddlingen förbi stadsparken extra roligt. Grabbarna stiftade närmare bekantskap med fontänen utanför Grand Hotell.

Nu kom dagens lägsta bro, teaterbron. Där fick man kämpa lite för att ta sig under.

Jag tror inte grabbarna tänkte så mycket på kulturhistoria när de gled under bron. De var inte födda när gamla teatern revs och har inte heller vuxit upp i Borås. Men de tyckte att det var riktigt kul att paddla den här biten.

Sist vid parken kom också nästa mycket låga bro, gångbron över till stadsparksbadet. Här kunde det gått illa för mig. På baksidan gick några plåtar ner långt på sidan. Grabbarna hittade ett hål där en plåt fattades, men jag såg det för sent. När jag tog i en plåt för att dra mig under, så gav den vika! Först höll jag på att tappa balansen, därefter trodde jag att plåten skulle lossna! Nu lyckades jag ta mig förbi, utan att vare sig kapsejsa eller vandalisera bron.

Att paddla genom Borås på det här sättet är något jag velat göra i över 35 års tid. Äntligen blev det av!

Upptag vid Druvefors och lunch

Efter Stadsparken, så återstår det bara en knapp kilometer innan det blir stopp. Vid fördämning, fall och strömmen vid Druvefors har ingen byggt kanotrännor.

Däremot finns det markerat en plats att lyfta kanoterna. Den är helt igenvuxen med vass och det finns heller ingen markering av var man sedan ska lägga i kanoterna igen, efter ett långt lyft.Vi använde bryggan intill istället.

Men hur skulle jag kunna resa mig på bara ett ben och med skraltig balans? Grabbarna löste det genom att med muskelstyrka dra sin morbror upp ur kajaken!

Vi hade planerat gå ca 300 meter med kajakerna på dragkärrorna här, och lägga i kajakerna i det biflöde som ansluter till Viskan nedanför gamla Hedins bilfirma. (Där jobbade för övrigt min pappa i många år…) Men som sagt, på grund av min skada så ville jag inte göra just det. Här stod alltså bilen parkerad, och eftersom det var lunchdags bestämde vi oss för att hoppa förbi bebyggelsen (Viskan går nu runt stadsdelen Göta). Vi bestämde oss för att laga mat med vårt trangiakök bortåt Osdals lada och körde därför dit.

Om man inspekterar den sträcka vi hoppat över med Eniros karttjänst, så verkar det finnas ett par ställen där det kanske fanns hinder i vägen. Tyvärr kan jag nu inte som guide för andra paddlare bekräfta om så är fallet.

Lunchen blev i vart fall tillagad och uppäten intill Osdalsbron bakom ridhuset. Det var svårt att hitta någon annan bra plats att lägga i kajakerna innan dess. Som paddlare ansåg vi oss definitivt vara ”behörig trafik” och körde glatt fram till en av militärens gamla broar över Viskan. Ris och en sås från Uncle Bens stod på menyn.

Några regnskurar gjorde matlagningen lite mindre angenäm än vad den kunde varit. Men alla blev mätta och efter lunch fortsatte David och Jakob på egen hand mot Rydboholm. Om deras paddling och mina mer avancerade äventyr i följebilen skriver jag i nästa inlägg.

P.S. Kan man låta båtar gå in i Borås från Öresjö? Nej, men kanotister kan få det bättre.

När vi la i kajakerna på Almenäs, så bytte jag några ord med en av de som bodde intill. Han hade en idé om att Borås borde bygga en sluss vid Ålgårdsbron och låta båtar gå från Öresjö in till Stadsparken. Som man kan se på en karta, så är det många broar att gå under. Flera kan passeras enkelt med kanot, men knappast större båtar. Några måste också en kanotist ducka under.

Det här skulle dock kunna göras för framtida kanotturism. (Gratis tips till Borås kommunpolitiker…)

1. Hugg ut lite i betongen, så att det blir lättare att komma upp i kanotrännan vid Ålgårdsbron.
2. En plats att lägga till i stadsparken. (Just nu är trapporna vid Knalletorget enda chansen, och det är inte ett lika attraktivt ställe att stanna och fika.)
3. Kanotrännor vid Druvefors också!
4. Kontrollera framkomligheten kring Göta. Röj undan träd som blockerar, om det finns några.

Hökerum – Varnum del två (roligaste sträckan?)

Jag har alltså skadat mig (se förra inlägget). David och Jakob paddlar därför vidare på egen hand. Nu har vi dock tappat fart av inte mindre än tre skäl:

1. Tid förlorad när vi velade runt i jakt på Viskans mynning i Mogden
2. Tid förlorad när vi tampats med träd och grenar som spärrar vägen
3. Tid förlorad på grund av min skada

Vi behöver alltså ändra på planerna. Jag bedömer att jag kan köra bil, så vi min syster Bitte, Hanna (systerdottern) och jag beslutar oss för att möta grabbarna i Nitta, där det ändå var ett längre lyft planerat. Eftersom bil och kärra inte längre står i Gingri, så tänker jag mig att göra Varnhem till slutmål för dagsetappen.

Mellan Hökerum och Nitta

Grabbarna tog inga bilder från delsträckan mellan Hökerum och Nitta. Det som de har berättat var följande:

• Sträckan var mycket rolig att paddla. Viskan var slingrande och smal, med två extremt små sjöar som variation. Full koncentration behövdes på paddlingen, så de ägnade sig inte åt att ödsla någon oro på mig!
• De gjorde ett kort lyft till förbi ett nedfallet träd och ”brottade” sig igenom ett annat annat.
• De passerade under några broar, varav bara en syns på kartan. En var i form av en stege (?) som lagts över Viskan fram till ett älgtorn. Inga broar var för låga, utan det gick att ta sig under dem.

Skadan och lyftet förbi bäverträden till trots, så tyckte alltså Jakob och David att det var värt att försöka sig på den här delen av Viskan. Skulle du vilja ha en lite mindre slitsam tur, så kan man ta sig ner till bron som jag fotade under rekognosceringen, och börja din paddling där.

Från den andra sjön och in mot Nitta, så är det mycket strömt. Bekväm paddling med andra ord, bara att styra. Gångbron (se rekognosceringen) var inget större problem att ta sig under. Vi väntade som sagt på dem vid vägbron i Nitta och Hanna tog det här kortet när de lyfte kanoterna:

Lunch

Vi la nu upp kanoterna på kärran och grabbarna började koka pasta på trangiaköket, vid ett av borden på Nitta badplats.

Lägg märke till flaskan med T-sprit längst ner i bild. Detta var sista gången den sågs till…

Under tiden grabbarna kokade pastan, så lämnade jag av Bitte och Hanna i Gingri, där nu Bittes bil nu stod. Sedan åkte jag tillbaka till Nitta, men hur skulle jag kunna ta mig till badplatsen på bara ett ben? Det löste jag genom att gångvägen, den gamla banvallen, inte var helt avspärrad för bilar. Den ena bommen stod på vid gavel, och jag körde helt enkelt fram bilen. Sedan behövde jag bara hoppa på ett ben ca 25 meter!

Nitta – Varnum

Efter maten var jag alltså följebilsförare. Först tog vi oss till den planerade platsen för att lägga i kanoterna, fast nu med bil och släp. Varken under min rekognosceringstur eller nu så var det någon hemma, men vi antog att ingen skulle invända mot att vi lånade den nedre delen av en mycket stora trädgård, för att komma fram till vattnet.

Efter bara någon kilometer, så kommer man till en fors. Den bedömde jag som paddelbar oavsett hur mycket vatten det är för stunden i Viskan. Eftersom jag nu åkte i förväg kunde jag spana åt grabbarna och rekommenderade dem att hålla till höger när Viskan förgrenade sig, strax efter det att de passerat mig. Jag hade nu hoppat på mitt enda ben till en bättre plats att ta kort än uppe på bron. David kom som vanligt först.

Sedan Jakob.

Efter den här lilla forsen så går Viskan ihop igen i några få meter. Sedan förgrenar sig vattnet igen, och här kunde jag inte komma åt att rekognoscera. Jag hade hört att denna lilla fors, den andra, skulle vara paddelbar. Men jag, som nu stod vid nästa bro och väntade, insåg att så kanske inte var fallet när de dröjde. Grabbarna började med den högra fåran, eftersom den vänstra såg jätteliten ut. De övervägde den inte ens som alternativ. Med bara några meter kvar, så stoppades de dock av en veritabel mur av sten, så de stannade och drog kanoterna över slutet på den lilla ön i mitten och fortsatte alltså till vänster.

Den tredje forsen, där jag väntade, hade jag bedömt som ej paddelbar. De som bodde hade ju berättat att ”de brukar välta” och att ”kanoter har gått sönder”. Men nu hade vi turen att vattenflödet var så stort. Man kunde dra sig över den första stenen utan att skada kanoten (mer än någon repa i lacken) och fortsätta paddla nedför forsen. Det är vad Jakob gör i denna video. (Du måste ha lite tålamod, just eftersom han fastnade i början.)

Normalt är den här forsen inte paddelbar. Dessutom kan bron vara spärrad med fårstängsel inunder. Men det går utmärkt att lyfta kanoter på den vänstra stranden. ”Det brukar de göra”, enligt bonden vars fårahage det är.

Slutstation Varnum

Efter forsarna är Viskan lugn, men slingrande, fram till Varnum. Jag frågade han som bodde precis intill Ågårdens kraftstation (550 MWh/år) och det var OK att lyfta inne på hans gräsmatta. Då fick grabbarna dessutom paddla in under ännu en gammal vacker stenbro (streetview).

Klockan hade nu hunnit bli 6 på kvällen. Beräknad tid till Gingri från Varnum över Marsjöarna är 3 timmar. Även om sträckan beskrivits som den kanske vackraste utmed hela Viskan, så avstod vi den. Efter alla strapatser under dagen, så var vi (på olika sätt) rätt möra, och min (andra) syster, grabbarnas moster, hade utlovat hamburgare till kvällsmat. Det var nämligen hos henne (med make) vi skulle sova den natten. Återstod alltså bara att packa på kajakerna och åka till Sjömarken.

Nästa dag, så stog paddling genom centrala Borås på schemat. Det ville jag inte missa, men hur skulle det gå med mitt ben?

PS om vattenflödet

Jag skriver på flera ställen att vi kunde ta oss fram tack vare det ovanligt höga vattenståndet. Sista dagen så pratade jag med några laxfiskare någon mil uppströms Varberg. Tydligen håller sportfiskare råkoll på detta. Normalt brukar vattenmängden så här års vara ca 15 kubikmeter per sekund, vid mätstationen i Åsbro. Nu hade den legat på över 35 i flera dagar.

Vi har alltså på ett par ställen kunnat ta oss fram, hjälpta av det höga flödet. Det kan bli annorlunda om man paddlar under mer normala förhållanden.

Sträckan Hökerum – Varnum del ett (eller hur bävern blev min nemesis)

Nu är paddlingen klar. Planeringen sprack redan inom någon timme, när jag fick en muskelbristning i vaden,  och det berodde på en bäver!

Förberedelser

Men vi får ta det från början. Kajakerna hämtades lördag 14 juli ifrån Vänersborg, där vi lånat dem av scouterna mot en ringa motprestation. Vi köpte tre transportkärror på Biltema som hyra. På morgonen söndag 15e juli hämtade vi upp min kusin, Jonas, i Fristad. Han parkerade sin bil i Gingri, vid gården där dagens etapp skulle ta slut – enligt planeringen!

Uppgift ett: Hitta Viskan

Enligt planen så lade vi i kanoterna på badplatsen i Hökerum, i sjön Mogden.

På kartan ser Mogden nästan ut som siffran 3, tack vare tre vikar med mellanliggande uddar. Viskan kommer från Tolken i viken längst ner till väster och rinner vidare i viken längst upp i nordväst. Så ville jag också minnas och började paddla åt det hållet. Det skulle bara vara ca 250 meter paddling in i viken, för att vara på Viskan. Men allt vi såg inne i viken var vass. Ingen åmynning så långt ögat nådde. Hade jag kommit ihåg rätt?

Våra tvivel gav Jonas chansen att påkalla vår uppmärksamhet. Han behövde visst bilnyckeln också, för att kunna köra kärran till upptagsplatsen i Gingri.

OK, tillbaka på sjön. Eftersom jag trodde att åmynningen skulle synas, så paddlade vi runt nästa udde. Ingen åmynning. Paddling runt nästa udde också. Ja, här kunde man tydligt se en dalgång kring ett vattendrag, men nu började mina inre alarmklockor ringa på full kraft. Detta stämde inte alls med min minnesbild. Vi ska ju inte paddla uppströms till Tolken!

Fram med Androidplattan ur dess vattentäta fodral och kolla kartan…? Jo, mitt minne stämde. Viskan börjar i översta viken. Vassen måste helt enkelt forceras! Den gryniga bilden på Google Maps verkade visa att det fanns två mynningar och den vänstra verkade mest lovande. Vi siktade alltså på den.

Jakob tog täten. David ville inte försöka sig på vasspaddling om vi inte först hittade ett bra spår åt honom. Till vår lycka verkade vi gjort just det och David kom snart dånande bakom mig med en väldig fart. Efter den ganska så kompakta muren av ljusare, tjock bladvass(?), så kom det några meter med mer lättforcerad kortare vass. (Någon får gärna kommentera floran av olika slags gräs här.)

Genom Hökerum city

Nu låg jag sist av oss tre – ett tillstånd som skulle komma att dominera genom större delen av all paddling – men vi var äntligen paddlandes på Viskan!

Några spår av bebyggelsen kunde skönjas, men det påminde ändå David om djungelpaddlingen i Venezuela. Några träd hade fallit ner på grund av erosionen, men inga så illa att de stoppade oss. Efter några få minuter var vi framme i Hökerum City.

Vägarbetet jag såg vid rekognosceringen hade fortsatt. Metalltrummorna fick vi aldrig paddla genom, då de var helt borta nu.

Efter bron invid affären blir det strömt. Inte en full fors, men vattnet rinner på med bra fart. Till vänster i början finns en sten, som vid normalt vattenstånd bör undvikas. Den här sommaren är dock inte vattenståndet normalt alls. (Mer om det senare.)

Djungelpaddling

Nu börjar den verkliga djungelpaddlingen. Viskan precis efter Hökerum är helt omgiven av träd och buskar, som sträcker sina grenar ut över vattnet. Många träd är delvis nedfallna av erosion, men kan forceras. Det träd jag sett under förberedelserna hade dock kompletterats med en bräda från vägarbetet och den behövde röjas undan.

Jag passade då på att slinka förbi Davids blå kajak och Jakobs gula. Lägg märke till kvisten som nu fastnat i mitt uppfällda roder och att Jakobs kajak skymtar bakom grenverket till höger. (Du behöver nog klicka på bilderna och se dem i full storlek för att se den detaljen.)

Nu följde en rad av träd, buskar och tyvärr något mer avfall som sinkade paddlingen, men hinderforceringen bidrog till att ge sträckan en viss charm så långt.

Så långt alltså. För efter ett tag blev det tvärstopp!

Min nemesis bävern

Vi hade alltså inte ens paddlat en kilometer ut från Hökerum, innan Viskan totalt blockerades av flera träd, som inte fällts av någon erosion.

Jag hade blivit varnad i ett foruminlägg för att den här sträckan skulle vara svår, när jag läste på under planeringen. Nu var vi större och något mer erfarna än paddlarna som beskrevs i forumet. Det ska också ha genomförts ett projekt som inkluderat att göra Viskan just paddelbar från Hökerum till Kattegatt. Men av denna del av projektet syntes inte ett spår under hela första dagen. Tittar man noga på Google maps, så syns faktiskt hindren.

Det blev alltså till att lyfta kanoterna. Vi passade på att äta mellanmål. Felpaddlingen på Mogden och hindren utmed vägen gjorde att det redan var dags, trots att vi inte kommit så långt. Djungelkänslan bestod också när vi lyfte upp kanoterna.

Fast på andra sidan Viskan syntes fortfarande utkanterna av Hökerum.

Den gamla banvallen, som en gång tog tågen mellan Borås och Ulricehamn, men nu är en asfalterad cykelbana, går här bredvid Viskan hela vägen till Nitta. Efter att ha tittat framåt utmed vattnet och sett att bävern varit ganska flitig, så bestämde vi oss för att ta ut kanoterna på cykelbanan och göra ett lyft på några hundra meter.

Då hände olyckan! Jag trampade i ett hål och tänjde ut vaden. Det högg till och gjorde fruktansvärt ont. Muskelbristning konstaterade jag och jag kunde nu inte ta ett steg på foten. Skulle jag behöva avbryta hela paddelturen?

Skam den som ger sig

Efter att ha övervägt alternativen, så tog vi beslutet att David och Jakob skulle fortsätta paddla. Jag var ju trots allt bara en halv kilometer från civilisationen. Min syster (grabbarnas mamma) och systerdotter ryckte ut till min hjälp. Det tog ett tag att köra från Herrljunga och ett antal cyklister hann passera och erbjuda hjälp. Jag tackade tappert nej, eftersom hjälpen var på väg.

Jag trodde att hjälpen skulle kunna ta sig in på cykelbanan med bilen och släpkärran. Nu var den dock ordentligt avspärrad och jag kunde inte ta ett steg!

Först testade vi att rulla kanoten på kärran med mig sittandes på. Svettigt värre för mina hjälpare! Men snart började kanotkärran ge vika. De rullade kanoten ut till bilen och skulle återkomma efter mig. Jag hoppade på ett ben. Det gick heller inte bra eftersom jag är så otränad. Vi testade att rulla mig på kärran utan kanoten. Den höll inte för det heller. Slutligen hade jag rullats, kasat på baken och hoppat större delen av vägen, då äntligen en cyklist erbjöd mig lån av cykeln, så jag kunde ta mig till parkeringen.

Nu var jag räddad, men hur skulle kajakturen fortsättas? Det återkommer jag till i nästa inlägg. Låt mig bara säga så mycket att man kan paddla utan att använda sina vader.